Sett ur mitt perspektiv:
I den annars så stökiga lokalen på Eriksbergsgatan befinner sig denna arla morgonstund
endast tre gäster. Det vill säga två synliga gäster; den tredje sitter listigt dold bakom dagens exemplar
av Le Monde. Den franska dagstidningen svävar till synes i luften, eftersom den mystiska, attraktiva främlingen där bakom på ett oerhört slugt sätt har maskerat till och med händerna med chica, tidningsmönstrade handskar.
De två övriga gästerna är ett äldre distingerat par, båda två iförda varsin Burberry trenchcoat
och tämligen sura miner. De konverserar lågmält och ilsket, och som angelägen åhörare kan man snappa upp lösryckta fraser i stil med: "Arne Jakobson..." ...aldrig omodern" "...kan man aldrig få för många av..."
Den äldre damen - vi kallar henne Elna Slobberhoff - ger den äldre mannen - han kan inte heta annat än Torvig Slobberhoff - ett giftigt ögonkast och reser sig.
Med en imponerad blick åt tidningens håll går hon fram till diskens dignande kakbuffé, väljer ut en Pain Au Chocolat och en Banoffeepaj, och sätter sig sedan vid sitt bord igen i väntan på kaffet. Om mannen får lov att beställa är oklart. Le Monde, som nu diskret har uppenbarat sig endast två bord ifrån dem, tar de ingen notis om. I stället fortsätter de på ett oerhört oartigt och lågmält sätt att konversera. Det är nu så gott som omöjligt att "råka" höra vad de pratade om! Det är helt enkelt en evinnerlig tur att den attraktiva tidningsfrämlingen har med sig en antik örontratt, som hon på sitt tidigare nämna diskreta sätt riktar mot det äldre paret.
Det här är vad hon får höra:
Torvig: "Bara för att du äntligen vet hur man fotograferar med mobiltelefonen
betyder inte det att jag har lust att titta på bilder av "fina" bord som du har råkat få syn på.
Det säger jag dig; visar du mig ett enda bord till skalar jag av mig huden och skickar den till dig i lika många kuvert som år vi har varit gifta."
Elna:" Jaså, det vore ju skönt. Medan du är upptagen med att stoppa in din hud i tvåhundra kuvert kan jag köpa hur många bord jag vill, och jag börjar med fyra Josef Frank- bord från svenskt tenn. De 120 000 blir en fin investering. Men sånt förstår ju inte du dig på, din osnutne gamle gubbtjyv!" Hon biter ilsket av en bit av chokladbrödet, och rycker undan banoffeepajen från Torvigs sugna händer.
"Fyra?! Fyra?!", ryter Torvig. "Vad ska du med fyra stycken skitfula bord till?".
"Om jag ställer dem på rad, blir de precis lagom långa för din långa, pösiga hudkostym!", vrålar Elna, och stormar ut från caféet. Ett ögonblick senare återvänder hon, plockar upp chokladbrödet och pajen oxh sliter luren ur handen på den förvånade tidningsfrämlingen, som nu på nåt mystiskt sätt har hamnat vid bordet bredvid.
Sett ur paret Slobberhoffs synvinkel.
Elna berättar: "Det var en underbar dag!
Vi tänkte ta en kopp java på vårt gamla fina Saturnus, då vi genast blev inträngda i ett hörn av en psykopat med märkliga, tidningsmönstrade handskar. Hon sa inte ett ljud, utan stack bara - helt oprovocerat - sin öronlur i ögat på mig så fort jag satte mig ned vid vårt bord med min paj. Jag blev så bestört att jag började äta Torvigs Pain Au Chocolat i stället." Hon sträcker sig fram mot Torvig och ger honom en kärleksfull klapp på armen.
Hon fortsätter: " För att inte verka oartig - jag är inte så bra på att ta konflikter - giftiga blickar är mer min melodi - började jag prata lite smått om ett ljuvligt litet bord jag har sett på Svenskt Tenn. Då får jag syn på den obehagliga främlingens vitnande knogar - ja, de syntes till och med genom de pråliga handskarna. Jag antar att inte alla tycker lika mycket om Svenskt Tenn som jag, men man behöver ju inte fara upp som en vettvilling och ryta bara för att man har en annan inredningssmak. Vi förstod att vi var tvungna att skynda oss därifrån för att inte bli attackerade. Det var mycket nära att jag glömde att ta med mig pajen. Som tur är hjälpte den vänlige caféägaren till att hålla fast henne, medan vi flydde hals över huvud. Och är det nån som vet varför hon höll Le Monde upp och ned? Kunde hon inte ens franska? Och varför var det två hål utklippta i tidningen, precis i ögonhöjd?"
Den här historien kan var sann, men det kan också hända att den inte är det.
Den välbalanserade och attraktiva kvinnan bakom Le Monde skulle kunna vara jag, eller också inte.
Det lär ni aldrig få veta, om ni inte försöker ge mig nåt från Svenskt Tenn.
Hur som helst.
Jag har piffat till hallen lite. Är det nån som vill se? "Gärna", säger ni?
Ps! Alla ni som gillar Svenskt Tenn: Ni är snälla ändå. D.S.
 |
| Lampa från Newport, krukor och tavlor från PB Home, silverskrin och ljusboll i täljsten från Day |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar